Jag hade både Ebbas utsikt från bottenvåningen på Lilla Essingen, Josefs över västra delen av Valhallavägen och Alexanders över ”Lappis” klar för mig när jag började skriva.

Sedan surfade jag ibland runt på Hemnet under skrivprocessen, kunde göra mig en bild av Josefs tjocka stenväggar, Ebbas krypin omgärdat endast av glas.
Alexanders hem gjorde jag i tankarna sunkigare, mer åldersstiget och nedslitet än vad det nog är IRL i Stockholms universitets närliggande bostadsområde numera, för att jag tyckte att det passade honom och hans galopperande depression.

Marias rum förhöll jag mig ganska standardiserat till.
Det var ett rum på korridor med delat kök, varken mer eller mindre. Sådana som jag sett i Stockholm, Lund och andra studentstäder, där man flyttar in med sina grejor och sedan flyttar ut med sina grejor, inte lämnar mer spår efter sig eller tar mer minnen med sig än någon annan.

Jag tänker mig att Josefs hem är en studie i klinisk perfektion, med spikraka mattfransar och mycket luft mellan hygienprodukterna som alltid förvaras i ett skåp eller en låda i badrummet, aldrig exponeras på handfatet.
Ebba lever i organiserat kaos när inte mamma Malin håller efter henne: vet precis var hon har sina grejor men lämnar obekymrat sängen obäddad, disken i diskhon några dagar, sprider böcker, teckningsblock och kläder omkring sig där de råkar hamna, precis som hon kastar känslor omkring sig.

Om ni vill göra en ”stadsvandring” i Ebba, Josefs och de andra karaktärernas spår, kan jag berätta att Alexander står på kajen på Lilla Essingen när han spanar mot Ebbas lägenhet vars adress är Primusgatan, och Josef har sin jobblya på Valhallavägen mitt emot sushirestaurangen Pärla, där Ebba och Josef äter tillsammans efter innebandysegern som spelats i Stockholms Universitets idrottshall i Frescati.
Alexander växte upp i en av villorna på sydöstra sidan av Stora Essingen, men den ligger lite dold för förbipasserande, inbäddad i växtlighet, ned mot vattnet. Jag har varit där en gång, men det var en mansålder sedan.

Becky har sina föräldrar i ett mycket vackert och ständigt nyrenoverat hem i Fredhäll, och från flickrummet har det älskade ensambarnet utsikt över vatten och broar.

Josefs lilla vinterbonade sommarstuga, som ligger på en undanskymd plätt precis vid Mälarens strand, är den plats jag verkligen kunde frammana för mitt inre helt utan ansträngning, eftersom den påminner om en stuga jag kände mig hemma i när jag var liten. Den hade lyx som varmvatten och modern inomhustoalett, och det fanns en alldeles särskild fuktig kyla i den om vintrarna, som måste drivas ut med en sprakande brasa medan de elektriska elementen började knäppa igång, men ändå dröjde sig kvar längs väggarna.
Jag tyckte verkligen om att skriva om den stugan som Josefs bekväma tillflyktsort, och han värmde mitt hjärta när han helt på egen hand (mina romankaraktärer gör så ibland) beslutade att ta med Ebba dit, för att ge henne den vila och det lugn hon så väl behövde efter sin första hälsokris.

Över huvud taget är karaktärernas hemmiljöer viktiga i en berättelse, tycker jag, eftersom det verkligen säger något om dem hur de väljer att ha det på sina egna kvadratmeter: vilka de släpper in, vad de ställer dit för saker, vilka aktiviteter de anpassar sitt hem utifrån.