När jag visste att jag ville skriva en roman om en intensiv förälskelse mellan två personer med olika anknytningsmönster kändes det självklart att kvinnan i sammanhanget skulle få möta en traditionell ”hjälte”, som ger trygghet och beskydd utan att ta ifrån henne hennes självständighet och inneboende kraft.
Ebba skulle aldrig bli ett hjälplöst offer, hade jag klart för mig redan från början, när jag döpte henne efter en av Sveriges första och främsta influencers, och lät henne få en intelligens klart över genomsnittet, viss idrottstalang och ett stort självförtroende i addition till sina stora känslomässiga utmaningar.
Jag tror att jag inspirerades både av mig själv som ung, och av andra kvinnor jag träffat som haft en inneboende drivkraft, förmågan att ta ansvar för sina liv och handlingar, och lät henne därför låna något av min humor, och delar av min livsstil som tjugoåring.

Med Josef var det en helt annan sak.

När det slog mig att han skulle heta just så insåg jag att karaktärens yttre hade sitt ursprung i ett kort möte jag hade upplevt några år innan jag började skriva ”Våra hjärtslag är stadens puls”.
Jag var frilansare vid tidpunkten, och tillfälligt mellan uppdrag som man är mest hela tiden då.
Av en slump kom jag att tala med en statlig tjänsteman om mitt yrkesliv, och han fällde då en kommentar, kanske av okunskap, men förmodligen snarare av uppriktigt förakt, som bet sig fast hos mig så pass att jag repeterade den för mitt inre mer eller mindre dagligen under en ganska lång tid efter, fylld av ilska, skam och självömkan.
Vi träffades bara en gång, jag och verklighetens ”Josef”, men hans kommentar påverkade mig verkligen, på ett sätt jag önskar att den inte hade gjort.
För att hantera min upprördhet över tankarna som kommentaren väckte hos mig försökte jag förklara uttalandet med ”Josefs” personlighet och bakgrund, som jag helt sonika fantiserade ihop.
Jag tänkte mig att han var en mycket ensam människa, tyngd av sorg och självkritik, led av egna tillkortakommanden som han projicerade på andra. Jag konstaterade att han var en person som visste mycket lite om mig men ändå förmådde påverka mig mycket när han uttalade sina värderingar gällande mitt liv och min personlighet, att det gjorde honom till en socialt kompetent person, kunnig i konsten att äga makten över ett samtal och en situation.
Det förvånade mig att just ”han” eller vissa av hans egenskaper dök upp i den skönlitterära berättelse jag hade börjat skriva, men så är det ibland, och när romanens Josef väl hade landat utvecklades han från schablonbilden av en självgod översittare till en varm person, kapabel att visa ömhet trots sitt hårda skal.
Jag gjorde karaktären ofarlig, och allt mer begriplig för varje bearbetning av texten, och när jag hade skrivit färdigt tyckte jag verkligen hemskt mycket om honom, fann inga som helst likheter med den person som ”inspirerat” mig till delar av hans karaktär.
Nu ser jag roman-Josef som den ganska klichéartade romanhjälte han är, och jag är glad att jag förmådde skapa honom ur det tomma intet som är en författares tidigare upplevelser och erfarenheter, därmed förringade kommentaren från ”verklighetens Josef” till något högst obetydligt, sedan länge överspelat.

Till Malin, Ebba och Marias mamma, har jag hämtat inspiration hos flera kvinnor jag har mött i arbetslivet.
De är starka och självständiga kvinnor, med en ytlighet de själva ser som ett djup, och de bär sin yttre skönhet inte bara som en sköld eller mask, utan som en statussymbol och en besvärjelse när de desperat vill hålla fast vid sin ungdomliga utstrålning och livsstil utan att göra avkall på sin vuxna auktoritet.

I Maria har jag stoppat in mycket av mina egna självförtroendekriser som ung, min oro och blyghet som jag oftast förmått härbärgera, bära och hantera (genom att ibland helt enkelt dölja) långt bättre än Maria.
Hon fick de mörka sidor av mig själv som jag är glad att ha kunnat hålla undan, och jag lät henne också gå in i den typ av relation jag själv haft turen att lyckas undvika, bara snudda vid i min ungdom, utan närkontakt av tredje graden.

Alexander och hans familj var allra svårast att skriva om, och jag hade stor hjälp av att promenera i deras kvarter, på ett oförskämt sätt studera hur folket i den överklass som inte egentligen är en överklass i vidare avseende än att de har ärvt innerstadsfastigheter, akademiska traditioner och fördelaktiga utseenden, rör sig och för sig.

Becky var ganska tråkig att skriva om, i alla fall i början, och jag tycker tyvärr att det märks att hon är en karaktär som stoppats in i handlingen bara för sakens skull: hon har en funktion att fylla, en roll att spela.
Jag kunde dock tydligt se henne framför mig redan från början: lätt överviktig men i övrigt genomsnittlig på alla sätt, med ett självklart sätt att ta och kräva plats för både sig och sin kropp. Jag såg henne alltid med en alldeles särskild Sonia Rykiel-handväska på armen, som jag tänkte mig att hon skulle ha fått av sin överbeskyddande, lätt korkade curlingmamma som alltid behandlat sin dotter mer som en kompis än en avkomma, därmed format hennes sätt att se på livet och relationer på ett mycket självupptaget sätt.
Becky, och tjejer som Becky, finns i allra högsta grad i verkligheten, men de lämnar sällan spår efter sig när man träffar dem eftersom de helt saknar personlighet. De är bara en mainstream slätstruken ointressant pjäs med enormt självförtroende, ingenting mer, och jag har aldrig tyckt om eller haft glädje av att umgås med en sådan kvinna annat än i fiktiva berättelser där de gör vad de ska för att föra handlingen framåt.

Under perioden när jag skrev som mest för att färdigställa boken om Ebba, Josef och de andra var jag att betrakta som alla mina karaktärers psykolog, och jag blev naturligtvis tvungen att lära mig att förstå dem.
Jag har hittat på allihop helt själv, men ändå håller jag mig med favoriter och ”styvbarn”.

Det kommer en bok till om några av karaktärerna, som jag planerar att färdigställa senast under våren 2027, och då kommer jag att låta en av dem som tidigare stått tillbaka få lite mer kärlek.

Jag hoppas att du som har läst den första boken kommer att vilja ta del av den också, och se hur karaktärerna fortsätter att utvecklas!