Något som jag lärde mig tidigt i min författarkarriär är att stryka, stryka och stryka delar av texten, både medan man skriver och i redigeringsfasen.
Man måste lämna lite tomrum för läsaren att fylla med egna slutsatser och bilder, och ge sig själv förutsättningar att fokusera på de delar av handlingen som man verkligen vill berätta.
Därför finns det ingen spännande ”gangsterstory” i ”Våra hjärtslag är stadens puls” (roman utgiven av BoD 2025) trots att den världen är ständigt närvarande genom Josefs yrke.
Jag tyckte inte att det var en relevant del av berättelsen om Ebba, Josef och deras närstående, och dessutom hade jag aldrig kunnat skriva om något sådant på ett bra sätt.
Jag vet att i synnerhet romaner för unga vuxna ”nuförtiden” förväntas innehålla ett antal stenhårda psykopater med vapen och knark som främsta intressen, men sådant har aldrig varit en del av min verklighet, och jag skulle därför aldrig kunna skriva om det som jag kan skriva om den arbetande medelklassens liv och död.
Flera gånger under arbetet med romanen ”Våra hjärtslag är stadens puls” tvekade jag inför karaktären Josefs anledning till att vara på Stockholms universitet, testade till och med att låta honom vara i en livsomvälvande omskolningsfas, men fann sedan att jag ville skriva om honom i rollen som polis: en person som tror på sig själv som någon som kan göra världen bättre.
Därmed måste ”gangstervärlden” vara närvarande i romanens handling, även om den aldrig beskrivs eller ens nämns mer än som något Josef har ögonen på medan han lever sitt vardagsliv, tar hand om sin familj, bearbetar en sorg, blir förälskad.
Och jo, jag skrev om romanens sista kapitel både en och trehundratjugofyra gånger. Men så är det också första och enda gången jag har skildrat ett så fasansfullt brott, skulle aldrig kunna författa en deckare eller något annat våldsamt.

‍