I romanen ”Våra hjärtslag är stadens puls” förekommer regelrätta mansplainers.
En del som har den goda smaken att hålla tand för tunga ibland, oavsett hur väl de anser sig begripa sig på någon eller något, men det finns också situationer när de obesvärat breder ut sina teorier om andra människors känsloliv och handlingar som om de visste bäst.
Det är ett ganska klassiskt romance-drag att skriva om män på det sättet, att låta dem kliva fram och ta plats som den stora allvetande tryggheten, som erbjuder beskydd med sin tvärsäkra framtoning, och jag kan som författare både lockas och äcklas av det.
Visst är det fint när Ebba så totalt kan lämna över sig till den ömt omhändertagande Josef, som låter henne veta att han förstår preciiiis hur hon har det och vad som felas, hur hon behöver bli hjälpt, men samtidigt gränsar situationen obehagligt nära problemet med Marias Martin, som håller sin flickvän i schack med bestämda påståenden om hennes inre och yttre. Och som allra värst i just romanen ”Våra hjärtslag är stadens puls” blir det när Martin levererar åsikter om Maria som grovt tillyxade psykologiska sanningar, trots att han helt saknar kunskap om både henne och de termer han använder sig av.
Man balanserar på en tråd skör som spindelväv alltså, när man skriver om den allvetande mannen, om ni frågar mig, men samtidigt är ju Josef så härlig att jag (precis som Ebba, antar jag) i vissa kapitel helt glömmer hur självtillräcklig han är.